Naturvetenskap ombord på Aurora Botnia
Vad händer om man lämnar klassrummet och genomför några lektioner i naturvetenskapliga ämnen i en miljö där kunskaperna tillämpas och utvecklas? Det fick vi pröva på med två åttondeklasser från Sursik skola.
Sture Udd frågade mig, i samband med vårvinterns CanSat-turnering i Vasa, om jag var intresserad av att genomföra fyra lektioner på färjan Aurora Botnia som åker mellan Vasa och Umeå. Sedan dess har tankar och idéer mognat för att sedan tas upp till bearbetning när skolstarten närmade sig.
Undervisningssituationer utanför klassrummet kräver sin planering. På den mest miljövänliga passagerarfärjan i världen är navet för lektionernas temata givet. Går rutten därtill i unik miljö, angränsande till ett skärgårdsvärldsarv, finns det rika källor till relevanta frågeställningar. De källorna ska brukas för att utveckla naturvetenskapligt tänkande. Intryck ska mätas mot hypoteser som ingen tänkt på att de bär med sig.
Det är väl också där vi hittade det övergripande målet för turerna med Aurora Botnia; övning i att bearbeta nya intryck, höja medvetandegraden och bygga ny kunskap.
Temat för geografilektionen var, naturligt nog, Kvarkens skärgård. Att stå uppe på soldäck och se ut över landskapet är väl något vi alla gjort. Nu var den huvudsakliga uppgiften att tänka igenom den information man får bara genom att titta på skärgården omkring. Hur är vattendjupet mellan holmarna och grynnorna? Vilka iakttagelser grundar du ditt svar på i det här fallet? Det går också alldeles utmärkt att jämföra den svenska kusten med den finska från Aurora Botnia. En del av eleverna hade besökt Höga kusten och kunde dela med sig av erfarenheterna där. Det var sedan inte svårt att komma fram till att Kvarkens kust är betydligt känsligare på den finska sidan. Det större vattendjupet utanför Sveriges kust borgar för en utspädning som bland annat mildrar följderna av eutrofiering.
Under matematiklektionen var temat sjöfart i allmänhet och Aurora Botnia i synnerhet. En del av frågorna behandlade enheterna nautisk mil, eller distansminut, och knop. Därtill arbetade vi med frågor om hur långt man kan se från en viss höjd och hur långt höga torn kan ses från marknivå eller havsyta. De facto är ljuskällan på Kallan fyr utanför Jakobstad i stort sett lika högt som soldäck på Aurora Botnia.
Fysiklektionen behandlade inledningsvis fartyget. Vid det här laget hade alla elever besökt både “observation room” och bryggan. Eftersom observationsrummet intill maskinrummet ligger i höjd med vattenytan tipsades eleverna om att räkna trappstegen ner från däck sju, där vi hade vår fasta punkt under resan. Andra tips var att ta bild av de informations- och orienteringsskisser som finns placerade i trapphusen. Dessa tips kunde sedan komma till nytta när de skulle beräkna höjden på soldäck. De flesta grupperna hade sedan resultat som lång inom en meter från den verkliga höjden.
Den enklaste frågan blev sedan också den svåraste i och med att den står i konflikt med den bild man bär med sig om hur en båt ska se ut. Uppgiften var att utgående från en bild av fartyget från sidan och en skiss av däck 7 göra en enkel skiss av fartyget rakt framifrån. Trots att vi sett fartyget rakt framifrån i hamnen och att alla stått på bryggvingen och sett ut över fartygets sida drar sig de flesta skisserna mot något som påminner om en förvuxen roddbåt. Det är den modellen, med rundade sidlinjer och som smalnar av mot en köl längst ner, vi bär med oss sedan vi var små. Det gick naturligtvis inte att låta bli att be lärarkollegiet göra detsamma under ett lärarmöte. Resultatet där var något förfinat, men i många skisser var utgångspunkten barndomens bild av en “båt”.
När vi sedan kom till kemilektionen koncentrerade vi oss på det som händer i maskin när metanet i LNG:n möter syre. Här jobbade vi i huvudsak utgående från konkreta modeller i plast. Reaktionslikheter har eleverna i åk 8 ännu inte hunnit jobba med. Men – de identifierade rätt snabbt vattenmolekyler som ett resultat av förbränningen av metan. Koldioxidmolekylen var svårare att få kläm på, men en del fixade även den biten.
Progressiviteten i uppgifterna var tydlig. Det gäller alla lektioner vi hade ombord. Orsaken därtill är att det skulle finnas någon uppgift som gjorde att man kom igång och märkte att det inte är omöjligt. Samtidigt skulle det finna utmaningar också för den mest insatte eleven. När jag förklarade detta under den första kryssningen sade en av eleverna: “Så det här är också vad vi kommer att ha senare i år och nästa år?”. Visst är det så. Den rena fysikundervisningen kommer ju först under åk 9. “Men – Det är bra! Då är det lättare sen att lära sig när man vet vad det handlar om” var reaktionen hos eleven.
Den första matematiklektionen i skolan, efter kryssningen, avslutades med att skilja vätet från syret i vatten och samla upp gasen i en halvliters plastflaska. Lite knallgas är aldrig fel. Kopplingen till gasdriven motor på Aurora Botnia var given, bortsett då från kolet i metanet. Efter lektionen stannade en elev kvar och funderade över möjligheterna att utveckla idén med att driva exempelvis bilar med vatten – uppdelat i väte och syre. Tekniken finns. Den är inte problemfri. Måhända nån av dem som för morgondagens energiförsörjning framåt har fått inspiration från Aurora Botnia.
